Det första HIF-året

Protokollet för Helsingborgs Idrottsförenings tillkomst är daterat den 2 juni 1907. Redan den 6 juni var man redo för första matchen. Debutmotståndaren valdes med omsorg.

Stadens dittills genomsnittligt bästa lag, Helsingborgs-Kamraterna, stod på andra planhalvan, då HIF-arna på sin del för första gången formerades till uppställning. Den nya sammansatta elvan viades ett överraskande gott spel, och då matchtiden var slut, hade HIF vunnit sin första seger med så övertygande målsiffror som 6-2. Att man trots denna vinst dock hade mycket att lära framstod med all önskvärd tydlighet, då ett av Danmarks bästa lag, Boldklubben Frem, gästade den nya föreningen och genom en strålande uppvisning lekte sig till segerresultatet 9-2. […] Köpenhamnsföreningen Lydia var tydligen inte av samma styrka. Vid ett möte med denna dominerade helsingborgslaget.

»Det spelade med en sådan energi och swung, att danskarna blefvo helt förbluffade, och mål efter mål hamnade i deras nät.«

Slutresultatet blev 9-1.

Med Göteborg inledde HIF sina förbindelser genom att spela två matcher mot Idrottsklubben Vikingen. Det andra av dessa båda möten ägde rum i Göteborg på Balders hage. Göteborgslaget vann med 4-3, men helsingborgarna gjorde tydligen en god insats. Bland de sparsamma presskommentarerna lägger man märke till följande:

»I denna match gjorde Otto Malm återigen ett vackert mål, som han fick beröm för och det till och med af några bland Sveriges bästa fotbollsspelare, några Öis-are, som åsåg matchen.«

I första uppgörelsen, som gick på Olympia, tog vikingarna snabbt ledningen med två vackra mål, men sedan kom HIF-arna och kunde efter att ha gjort ifrån sig sin dittills bästa match lämna planen som segrare med 6-3.

»Begeistringen hos publiken lämnade ingenting öfrigt att önska.«

Första diskvalificeringen

Redan under sitt första år nådde HIF hedersamt finalplats både i tävlingen om Sternerska pokalen och om skånska mästerskapet. Båda finalerna förlorades emellertid. Den förra med 5-2 mot landskronalaget Idrott och den senare med 3-2 mot Malmös då dominerande MBI. Ingen av dessa uppgörelser lät emellertid tala om sig så mycket som vänskapsmatchen mellan MBI och HIF i Malmö den 24 november. Det mötet bedömdes ha alla utsikter att bli intressant. Första matchdelen infriade löftena. En samtida skildrare skrev:

»Under tiden har ett ganska starkt snöglopp inträtt och spelet företer en högeligen pittoresk anblick och det får räknas som ett sällsynt sportnöje att se fotbollsspel - och utmärkt vackert sådant - i snöväder. MBI spelar bättre än förut i år och särskilt vilja vi framhålla det utmärkta spel, som lagets högerytter, extraläraren vid härvarande högre allmänna läroverk filosofie och teologie kandidaten Hans Hallén presterade. Men omständigheter, som ingen kunnat ana, kom emellan. Under första halvleken gjorde MBI två och HIF ett mål. Tjugo minuter in på andra perioden gjorde malmölaget ett tydligt offsidemål, som domaren dock godkände. Och nu hände det: Måldomare, linjedomare samt nästan alla spelare på planen uttalade sitt ogillande öfver skiljedomarens utslag. Då meningsskiljaktighet nu uppstod, gjorde den fullkomligt taktlösa publiken genom skrän, hvisslingar och högljudda tillrop sin lokalpatriotism gällande. Då helsingborgslaget vid sitt föregående framträdande i Malmö, hvliket gällde mästerskapet för Skåne, blev av en domare behandlat på liknande godtyckligt sätt, ansåg det sig ej böra fortsätta spelet. Demonstrativt lämnades planen, och matchen var slut.«

Så långt referatet. I en kommentar från Malmö fastslogs, att

»ett sådant tillvägagångssätt kan naturligtvis aldrig försvaras, även om mycket starka skäl finnas för den misstämning, som föranledde helsingborgarnas demonstration. Får man så stark antipati mot sina värdar, bör man ej visa dem det på annat sätt än genom att för framtiden inställa sina besök, men när man en gång börjat en match, har man icke blott sina motståndare att taga hänsyn till, utan äfven publiken.«

En hälsingborgspenna skrev:

»Helsingborgarnas uppträdande kan naturligtvis icke ur någon synpunkt försvaras och får nog ett för föreningen ganska obehagligt efterspel.«

Efterspelet kom. Skånes Fotbollförbunds styrelse diskvalificerade Hälsingborgs Idrottsförening på fem månader från och med den 1 december samt dömde den till ett mindre bötesbelopp - femton kronor - för dess uppträdande i Malmö vid fotbollsmatchen den 24 november. Saken var emellertid ingalunda slutförd med denna dom. "Nordiskt Idrottslif" fann det hela egendomligt. Tidningen kunde ej förstå, hur man kunde göra en hel förening ansvarig för vad några enskilda spelare företog sig och hävdade bestämt, att

»fattandet av ett sådant absurdt beslut bevisar, att de män, som satts att handhafva fotbollsidrotten i Skåne, ej äro lämpliga för denna befattning.«

Svenska Fotbollförbundets styrelse tog emellertid itu med saken. Diskvalificeringen av föreningen ävensom bötesstraffet upphävdes, och en undersökning av vad som verkligen inträffat anbefalldes. Den skånska fotbollsmyndigheten upphävde härefter sitt tidigare beslut och företog den anbefallda utredningen. Slutet på det hela blev, att de elva HIF-are, som deltagit i den omdiskuterade malmömatchen diskvalificerades för tre månader eller till den 1 mars 1908. Det var, som synes hårda och allvarliga bud redan under föreningens första säsong. […]

Helsingborgs Idrottsförenings första spelår gav goda löften för framtiden. Sammanlagt spelade laget 19 matcher, av vilka 10 resulterade i segrar, tre slutade oavgjorda och sex förlorades. Av årets nio olika motståndare var sju lag svenska och två danska. Bland dessa var det endast Frem, som lyckades vinna på Olympia, där HIF uppträdde 12 gånger under sin inledningssäsong. De övriga nederlagen kom i Göteborg, Malmö och Landskrona. I den första matchen ställde HIF upp med följande spelare från vänsterytter: Johan Magnusson, Axel Johansson, Otto Malm, Bror Persson, Georg Bengtsson, Bror Hartelius, John Davidsson, Sigfrid Persson, Bernhard Krafft, Edvin Johansson-Wittgren och Oscar Segerström. Georg Bengtsson, Otto Malm, Axel Johansson, Bernhard Krafft och Bror Hartelius deltog i de flesta matcherna, och skytteligan hemfördes överlägset av Otto Malm, som under den första HIF-säsongen tillverkade 35 mål. Lagets tävlingsdräkt bestod av vit blus och blå byxor. Om den tiden publikintresse må de omkring femhundra åskådarna på Olympia vid en match mot Väsby och det dryga tusentalet besökare i Malmö vid finalen om skånemästerskapet vittna.